Ett kast ett steg - om konsten att fånga en känsla.

Vattnet går mig till knäna. Det är ingen idé att vada djupare. Chansen på fisk blir inte större bara riskerna. Risken att skrämma fisk, trampa bort dem istället för att nå dem.Ett kast ett steg. Jag har hållit på så nu i snart 20 timmar. Ett kast ett steg. Allt som existerar är älven, flugspöet och mitt kastande, ett kast ett steg.

Det är tidigt i juni, sommaren har påbörjat sitt segertåg och jag står utvadad i en norsk älv i en vackert nygrön älvdal. Få saker som är så upplyftande för min själ som den nygröna, spirande försommaren. Livet har liksom startat om på nytt. Allt grönt och växande inger hopp. Träden blommar för att senare i höst bära frukt för oss att skörda. Livet är här och nu, höst och vinter känns fjärran. Ett kast ett steg.
Hittills har jag inte sett någon lax än mindre känt någon. Det är lugnt i älven och även kring den. Under det senaste dygnet har jag inte sett många laxfiskare. Undrar om jag är ute i ogjort syfte? Det finns kanske en anledning till att inga fiskare syns längs älven?
Nja, bort med de negativa tankarna. På laksebørsen har det rapporterats in lax under säsongens första vecka. Inga mängder men de som fångats har hållit en bra medelvikt, närmare 13 kg.
13 kg tänker jag. 13 kg skulle jag vara nöjd med. Nöjd att vara en ”medelviktsfiskare” Det är i och för sig inte så svårt att förstå om jag berättar att min laxafiskekarriär hittills innefattat en lax, eller nja smålax på 1,7 kg. Det är allt förutom några havsöringar, inte heller de av storlek att skriva hem om.
Jag fortsätter fiska mig ner genom vallet. Ett kast ett steg.

Det sitter några fiskare uppe i gaupahuken och dricker kaffe. Ingen av dem har varit ner till älven på senaste timmen sedan jag kom. De pratar och skrattar, ägnar sig åt andra saker än praktiskt fiske. Jag funderar om jag inte ska göra dem sällskap. Mitt kaffe är slut sedan länge och en kopp skulle göra gott. Lite ny koffeinkraft för de sista fisketimmarna.
Ja, så får det bli. Men först ska jag fiska igenom sträckan. Ett kast ett steg.
Tankarna vandrar iväg. Det monotona i fisket gör sig påmint och rent motoriskt fortsätter kastandet medan tankarna letar sig vidare in i sinnet.

Något väcker mig, en stöt i spöet. Nyvaket hajjar jag till. En stöt till.
Jovisst, det är fisk. Jag släpper lite löslina väntar någon sekund innan jag reser spöet. Det blir stumt för ett ögonblick innan det sjunger till i linan och rullen börjar gå. Tunga knyckar i spöet visar att det inte är smålax denna gång. En välvning i ytan bekräftar vad knyckarna visat. Det är fisk, riktig fisk, stor fisk.
Nu blir det fart uppe i vindskyddet. Kaffekopparna släpps och snart är herrarna på benen och nere hos mig samtidigt som jag lyckats få in fisken mot land en första gång. När han, jag vet inte om det är en ”han” eller om det är en ”hon” men det känns som en han, åter vänder ut mot djupet och strömfåran skriker min gamla Hardy-rulle. Vilket härligt ljud.
Han visar sig hel i ett kraftfullt hopp ute i strömmen och det går ett sus på land.
Hjärtat slår dubbelslag och strax börjar mitt högerben skaka. Tankarna är i kaos.
Än en gång får jag in honom mot land.
– Den är över 10 kg, säger någon.
– Kom följ med här. Säger en annan. Vi går upp en bit, där är det bättre botten för att landa honom.
Jag låser linan mot korkhandtaget, lägger spöet mot axeln och börjar sakta gå uppströms. Laxen följer med utan bråk eller kiv, den följer mig som en väldresserad tax följer sin husse.
När jag kommit på plats och åter börjat ta in lina med rullen vaknar han till liv igen, spänner bågen och gör ett nytt utras mot fåran.

Han börjar mattas nu. Det går lättare att få med honom in.
– Låt honom gå en gång till sedan är han klar för landning.
Laxen står 6- 7 meter ut och vi ser honom i vattnet. Tubflugans trekrok sitter bra, precis som den ska, djup begravd i käkvinkeln. Flugan är en egenhändigt bunden kreation med röd flosskropp, ribbad med guldtinsel och dressad med orange & rött rävhår och toppat med en lång svart gethårsvinge.
Tankarna går redan till den triumferande hemfärden. Jag ser bilderna framför mig vi kommer att ta till Laksebørsen vid invägningen, sushi rullarna som ligger på fatet hemma & mitt namn på ”20 på topp”.
Nu går han igen, men denna gång vänder han inte utåt utan han vänder in mot land och jag förlorar kontakten med honom för några ögonblick. Jag möter upp med spöet, men känner inget. Spöet rätar ut sig, linan hänger slak och fisken är borta. Allt är borta, skakningar i benen, pulsen och ingen fattar något.
– Tog han fluga och gick?
Jag vevar in det sista av linan på rullen håller upp tafsen mot himlen. Tafsspetsen påminner mer om en telefonsladd än en laxtafs. Knuten gled upp. Tomheten är total.

Jag sitter på ryggsäcken igen tittar ut över älven innan jag vänder hemåt. Jag är dock fast besluten att komma tillbaka.
Jag förlorade laxen, denna gång vann han, men jag fångade en känsla, en känsla som bitit sig fast i mig sedan dess.
Känslan av att känna kraften hos en stor lax, känslan av ovisshet om vem som skall vinna.
Känslan om att vara ett med älven, älven som belönade mig med en fight, en fight som jag sedan dess utkämpat många gånger i mina tankar när vintern är lång och laxen väntar i havet.

Känslan är laxfrossa och vägen dit går genom ett kast och ett steg.

Väder och vattenstånd Duved
Klockslag: 20.50
Temperatur: 2,6 grader
Vind: Ostlig 5,1 m/s
Molnlighet: Mulet
Vattenföring: 55 m3/s
Skittfiske
Lunkan