Visst så gjorde den det och vid nio-tiden i går morse så sänkte vi ner våra Demon-blinkar och fisket var igång.
Jag har inte varit ute sedan mellandagarna så abstinensen var stor.
Ganska snart började blinken vandra i sidled och första lilla rödingen var krokad.
Innan vi var klara för dagen och begav oss hemåt hade vi landat tillräckligt många för att få ihop middag för 4 pers och vi kände oss nöjda.
De riktigt fina fiskarna uteblev men far hade en öring av bättre storlek som tog kroken och stack på ett klassiskt öringgrund.
Det verkade som rödingen hade haft matrally dagarna innan för de två största var sprängfyllda i magen och tarmen. Det kan även förklara försiktigheten vid huggen.
Ingen av de bättre kändes speciellt utan det var vid "semi-kik" och på blinkens rörelser som mothuggen gjordes.
Fiskar du på djup ned mot 3-4 meter och harlysdioden vänd uppåt så kan du se nappen på att blinken rör sig. Det är mycket effektivt speciellt när fisken "smakar" på maggoten.
Hoppas nu att det inte dröjer lika länge till nästa tur.
Här kommer senaste rapporten från Cristian Carpenters äventyr på andra sidan klotet.
Denna gång står inte lyckan helt bi..
Det luktar brännt.......
Åter igen fattar jag min penna, en 2000-talets penna, fyrkantig och full av elektroder och det är med ömmande hand som jag skriver. Jag har lagt handen på plattan. Alla måste vi tydligen den långa vägen vandra, vi kan uppenbarligen inte ta lärdom av andras misstag och erfarenheter.
De senaste två turerna har jag nonchalant och slapphänt spännt fast saker på ryggan för att sen tappa dom. Första gången var det en av mina kängor. Dom hade tagits av för att bytas ut mot vadarskor. Efter en stund märkte jag att bara en var kvar, med bister framtoning gick jag tillbaka ett par kilometer i hopp om att återfinna den men utan framgång. En liten strimma hopp återstod då jag inte gick hela vägen tillbaka. Efter att avverkat fisket och fyra dagar senare började tillbaka tågandet till bilen upptogs sökandet. Då vi närmade oss slutet på den redan avsökta delan fann jag till min förvåning kängan liggandes precis på stigen utmed vattnet men den var genomblöt och alg beklädd. Det är vad jag kallar bra sko-karma. Någon har hittat min sko i vattnet och kastat upp den på torra land. Var den ramlade i plurret och hur långt den seglat ner för strömmen har jag ingen aning om men oddsen att återfå en sänkt känga är inte stor. Men ibland så har man uppenbarligen tur.
Inför nästa tur borde detta etsat in ett logiskt tänkande. Noggrant så spännde jag fast spöet utanpå ryggsäcken men tyvärr så satte jag spötygpåsen med öppningen neråt. Knuten gick upp och en av de fyra delarna ramlade ur. Att hitta en spödel i höggräs är som att hitta en nål i en höstack och den här gången hade jag inte turen på min sida. Så mitt klass 4 spö saknar nu den nedersta delen. ( om någon sitter inne på den nedersta delen till Loop Multi klass 4 är jag mycket intreserad ) Förhoppningsvis har jag nu lärt mig att i fortsättningen kolla över mina fastsurrningar. Men som sagt alla måste vi tyvärr den långa vägen vandra och lägga handen på plattan, vissa lär sig fort medans andra måste bränna sig ett par gånger.
Tiden efter den förra turens succé har varit lite si och så där. Vädret har varit besvärligt och fisket har inte varit något att hänga i julgranen. Fiskade en ström och fick några regnbågar men dom va trötta och i klen kondition. Samt att fisket liknade mer att meta än att flugfiska. Nymfer med extra bly doppades ner i början på de små poolerna för att snabbt komma ner på djupet, svintrist och min fokus övergick snabbt till dagdrömmarnas värld.
Det roligaste under den annars så besvikande turen var Hill-Billy 1 & 2 som var med oss ut. Det var Hill-Billy 1 som ordnat satt vi fick komma in till det vattnet vi fiskade. Ett privat landområde som enligt lovord knappt fiskats så förhoppningarna var extra stora. Då fiskesuccén uteblev fick nöjet komma från Hill-Billy historier, i synnerhet från nr 1. En riktigt skjutglad kiwi som på yngre dagar jagade hjort från helikopter, lade ner vildsvin med endast kniv som vapen och varit i handgemäng med brunstiga hjortar. Lägg till lite konservativt tänkande och en aning altzimers, då han berättade allt två gånger, så förstår ni att det ändå blev händelserik vistelse ute i det fria. Ett annat stort plus var den storslagna miljön, ett mini-format av Grand Canyon med vegetation så det var bara att insupa vyerna och njuta, allt detta fick bli plåster på såren för det avsaknaden fisket.
Med den fart som tiden tenderar att ha är dröjer det inte länge innan det är dags att lämna Nz, för den här gången, och bege mig tillbaka till Australien. 12 mars är det slut på det roliga. Tillbaka till hettan och ormarna, hitta någon sorts inkomstkälla, resa runt lite innan det ät dags att återvända hem till min jämtländska dålgång och min fyrbenta vän.
Men än är det inte slut vare sig på rapporter eller fiske.
På återskrivande / Cristian.
Väder och vattenstånd Duved
Klockslag: 21.25
Temperatur: -3,9 grader
Vind: Sydostlig 3,1m/s
Molnlighet: Mulet
Vattenföring: 5,2 m3/s
Skittfiske
Lunkan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar